Dagen då Fuxia lämnade oss var fruktansvärd för mig. Fuxia var den första hästen jag nånsin satt på, en direkt import från Island och den sista hästen min mormor köpte. Hon stod här på gården enda sen 1993 då mormor köpte henne och efter det gjorde hon stor succé som tölthäst och nöjesridningshäst. Det var sällan Fuxia hade en dålig dag, enda in på slutet hade hon glimten i ögat och hälsade alla välkomna i stallet. Sin sista tid fick hon gå så gott som fritt på gårdens ägor, hon gick aldrig på vägen då hon visste bättre än så och hon älskade att få följa med in i ridhuset och härma alla dressyrrörelser man red, hon hoppade även små hinder ibland.

Fuxia lärde mig rida, vi samarbetade enda sen mitt tredje levnadsår till hennes sista andetag. Det finaste var att efter sin pension kunde hon  ibland komma fram till mig och buffa till mig och gå mot skogen, då visste jag att hon ville gå en sväng med mig. Ibland fick jag sitta på och ibland gick jag bara bredvid och berättade hur mycket hon betydde för mig. Hon gick bort smärtfritt av ålder och jag fick hålla hennes huvud medan hon somnade in, det är nog den vackraste skatten jag nånsin fått.